En klimakterieresa är väldigt speciell, det är som att åka berg och dalbana det går upp och det går ner. Fast det är nog mer ner än upp, i alla fall har det varit så för mig.
Att inte få sova på nätterna är nog värst, jag har svettningar, svallningar och myror i benen. Måste upp och gå lite varje natt. Jag tror inte jag har sovit en hel natt på 4 år. Får man inte sova ordentligt blir humöret därefter det kan vända tvärt, det lovar jag. Och sen det här med att livet känns tråkigt och trist, fast jag har det riktigt bra om jag tänker efter. Jag en sambo som jag älskar, 4 underbara barn (2 egna + 2 bonusbarn) som ger mig otroligt mycket energi (de tar en del också kan jag säga) Jag har ett fint hus, har ett jobb som jag trivs med men ändå, så kommer den här ”tristheten och tråkigheten” smygande.
Hur länge har jag då varit i ”klimakteriet” det hela började för ca 6-7 år sedan då jag hamnade i den sk menopausen, det var en befrielse kan jag säga, jag slapp tänka på att hela tiden ha med mig"atterlajer", ja ni vet vad jag menar. Men sen några år senare kom det. Det var inte från den ena dagen till den andra utan det kom liksom smygande.
Det började vintern 2007/2008, jag kunde börja gråta för ingenting, blev tok irriterad för småsaker, snäste och fräste åt sambo och barn. Vissa stunder var jag nog en ”pain in the ass”. Jag tyckte livet var grått, trist och tråkigt. Jag misstänkte vad som var på gång, men förträngde det på något sätt. Men hur kunde jag få hjälp? för så här kan man ju inte må. Jag satte mig ner och googlade runt, jag ville få det bekräftat på något sätt.
Efter en stund kom det upp… MENOPAUS, SVETTNINGAR, SVALLNINGAR, HUMÖRSVÄNGNINGAR, DEPRESSION, SEXLUSTEN MINSKAR, VIKTÖKNING = KLIMAKTERIET = DU ÄR GAMMAL!
Jaha då var man där då, i klimakteriet, men jag va ju bara 44 år de e ju inte så gammalt. Hur skulle jag fixa det här, kommer jag att fixa det här? Finns det hjälp att få. Jag visste ju att min mamma som tyvärr inte lever idag (R.I.P. älskade mamma) hade stora besvär och fick hjälp. Men hur svåra var egentligen mina besvär, kan man klara sig utan att tillföra hormoner? Googlade vidare, satt i flera timmar, in på olika sidor, läste och läste. Kände att jag måste få hjälp, typ nu! Jag kom ihåg att en kär kollega hade berättat att hon åt ett naturmedel, sökte vidare på nätet och hittade det – Remifinin – hjälper mot lindriga besvär. Japp här har vi det, dagen efter hängde jag på låset till hälsokostaffären. Nu jäklar skulle det bli bra, bort med svalningar, svettningar, och dåligt humör och allt annat som liksom inte fungerade i kroppen och i knoppen som jag ville. Tänk att få börja sova ordentligt och inte gå omkring och vara trött. Och de extrakilona som smugit sig på de som lagt sig runt magen så där lite mjukt och fint, skulle också väck. (Fast sambon tycker om de och de är ju bra)
Nu undrar ni säkert om det har hjälpt. Ja delvis, har tagit Remifinin till och ifrån i 4 år, det har hjälpt lite grann mot svalningarna och humöret, men fortfarande kan jag känna mig nedstämd och tycker livet är trist ibland, det är liksom svårt att få igång energin. Nu kanske det låter som om jag bara är total deppat men så är det absolut inte, jag har mina ljusa stunder och de är nog fler om jag ska vara ärlig. Har även börjat äta Menosoy som också hjälper vid lindriga besvär, jag sover lite bättre på nätterna men aldrig en hel natt. Tänk att få sova en hel natt utan att vakna! Det vore en dröm! Bara att få bra sömn tror jag skulle hjälpa att få tillbaka energin och livsglädjen.
När jag googlat runt på olika siter står det mycket vad man själv kan göra för att lindra besvären. Motionera regelbundet – check- det gör jag 2-3 ggr i veckan, undvika vin, cigaretter och kaffe – check – det gör jag - fast tvärtom.
När jag har pratat med mina väninnor, så är det nästan ingen som har eller har haft samma besvär som jag, många vill heller inte prata om det, ungefär som det någon form av ”tabu”.
I Asien t ex, kallas klimakteriet för ”den andra våren” – en ny livsfas som man ser med vördnad på. Att hylla den andra våren innebär att vi accepterar åldrandet och de förändringar som sker i våra liv. Det tycke jag är fint. Källa: http://www.kvinnoliv.se/klimakteriet
Mina besvär är nog av medel tror jag, det finns många som har det värre än vad jag har, men många har också inga besvär alls. Läste att man är i klimakteriet i ungefär 5 år (men det är väldigt individuellt) så jag ser det från den ljusa sidan alltså bara 1 år kvar! Sen, sen då jäklar, då börjar LIVET!
